nytimes

Att det senaste halvåret i min nya stad har gått så här fort känns på gränsen till skrämmande. Tiden må gå fort när man har roligt men det här är carpe diem in absurdum. Förutom att jag så klart älskar new york börjar jag också se riskerna med att leva i insomnians stad (fast new york sover faktiskt mellan 4-6 am). Risken att tiden bara försvinner iväg, och man har ägnat sig för mycket åt att fånga dagen. Som tur är har jag redan haft festens år på Rivieran och hyperaktiva dagar i Stockholm (när jag i princip skällt ut vänner som valt att prioritera tvättstugan). Här har man inte ens en tvättstuga utan man lämnar in sin tvätt! Åh andra sidan går man back i new york men det är en annan diskussion (nej mamma inte föra över pengar! so far so good! :) Ironiskt och passande nog är jag mitt lugnaste jag just nu. Och det balanserar väl med tempot här. Jag känner inte att jag måste göra något varje dag. Det är väldigt lätt att planera aktiviteter varje sekund och man behöver aldrig ha tråkigt som klichén lyder. Men vilken smartphone-ägare har tråkigt nu för tiden, oavsett stad? Jag tror termen "tråkigt" kommer att försvinna inom 20 år. "Förr i tiden hade folk tråkigt". När hade du tråkigt senast? Rastlös är något annat.

Mer USA:
Jag har precis avslutat ett projekt Austin, Texas. Har frossat tex-mex och dansat Texas two step med en cowboy som svarade alla mina frågor med antingen "Yes ma'am" eller "Thank you, ma'am".  Austin, Texas mest (enda?) liberala stad… så liberal att kunden drog nervösa skämt om statens guvernör Rick Perry inför oss newyork-konsulterna i syfte att försäkra sig om att vi inte blandar ihop austinliberalerna med resten av konservativa Texas. Har också hunnit bocka av Tennesse, Ohio, Indiana bl a. Oh boy är detta landet stort! Inte minns inser jag det i nyhetsrapporteringen. Det hinner hända mycket, och mycket skumma grejer inom loppet av ett dygn. Allt inom samma nation.

När jag skriver detta har Obama för några timmar sedan deklarerat hans ståndpunkt i gay marriage-frågan. 1996 var han pro, sen har han haft 15 år av "evolving" i sina åsikter, när han till slut valde att komma ut. En flip flopper som man säger. Så länge som han landar i rätt beslut till slut (vilket många tror han redan gjorde för länge sen men inväntat, av strategiska/politiska skäl, rätt tidpunkt). Har suttit fastbänkad vid CNN med en kanna te och choklad och haft min egna celebration. Ikväll är en bra kväll för alla fina homobarn som undrar om de duger, som har svårt att somna pga all stress de känner. Det är rätt stort ändå, i USA, att han en svart president som för första gången stödjer dessa barns rätt. Allas vår rätt. Hurra, en kopp te till på det kanske! De par som känner sig hotade av homoäktenskap borde tänka om, det största hotet mot äktenskapet är väl skilsmässan? Andelen skilsmässor är för övrigt högst i stater där homoäktenskap är förbjudet. Om det nu är äktenskapet som ska bevaras.

Sverige:
Jag var ju hemma i Sverige för några veckor sedan. Åh vad fint det var att träffa er alla som jag hann träffa. Helt fantastiskt! Jag landade på svensk mark med en förkylning som övergick till något mycket mer smärtsamt så jag åkte in till närakuten för att se till att min antibiotikakur skulle starta i god tid. Jag drog fram mitt körkort och nej, jag fanns inte kvar i systemet. Jag fanns inte kvar i Sverige! Helt galen känsla. Ut ur folkbokföringen och du är GONE! Inte ens en fil med mitt namn och en liten fotnot som säger "gone fishing - will be back om inte soon så lagom till det är dags att skaffa barn eller gå i pension". Receptionisten var också förvånad att man bara försvinner sådär i system, hon tittade på mitt svenska körkort, sen på mig, sen på körkortet och utbrast: Men du ÄR ju SVENSK!? Hon gjorde sitt yttersta för att detta just skulle vara ett påstående och ingen fråga. Jag svarade ändå: Jo ja! Virus var utfallet och ingen antibiotika. Jag betalade avgiften, inte som svensk, inte som eu-medborgare, utan som icke-eu-medborgare (som för övrigt är faktor 5 högre) och så började det kännas bra redan på vägen hem. Mitt svenska försäkringsbolag ersatte mig för min utgift som jag haft i "utlandet". Det kan man ändå säga om Sverige i alla fall, att det mesta till slut funkar. Önskar bara att man inte ens behövde visa körkortet (läs: papper) för att få vård här i världen.

Nu börjar min favvoshow, tyvärr på Fox 5. Nästa blogginlägg kommer, förutom att följa mitt nyårslöfte avseende frekvens, innehålla bilder och mindre text, för er som har bråttom. Men ni har väl inte hunnit ända ner hit antar jag?
Kärlek till er, i sann amerikansk anda! Jag önskar er fint väder!

Förresten, om nån vill hålla kontakt genom diverse appar finns jag på:
Whatsapp: +1 nio ett sju 545 nio sex sju åtta (som är mitt amerikanska nummer)
Wordfeud: mitt förnamnefternamn
Draw something: Hitta mig via facebook
Skype: för- och efternamn

Så, nu finns inga ursäkter! Give me the news from Sweden, nu när blomstertiden kommer.

B.

First and foremost, att skriva minst ett stycke i månaden på denna blogg blir härmed mitt nyårslöfte. Kanske ganska lamt löfte, med tanke på att det nog är mitt enda. Eller skriver man ända? Oh my god, jag tappar svenskan… Det var som på mellanstadiet när man fick lära sig skillnaden på verk och värk. Och att man inte särskriver på svenska. Jag som brukade döma särskrivare (puh, work rättade från dömma men jag erkänner)… Jag avslutar detta stycke nu.

 

Ok, så vad har hänt sen sist? Jag har fått ett social security number och ÄR någon här. Min lägenhet har ordnat upp sig och blivit så mycket större än första dagen jag klev in i den. Märkligt, men den rymde verkligen fiiinbesöket som jag fick av min mamma och bror över jul och nyår. Trodde de skulle få cellskräck men det visade sig fungera fab! Det är en lustig känsla att helt plötsligt få bygga upp sitt liv igen. För att beröra ämnet ytligt kan jag hålla mig till lägenheten. Hur likt är den Götgatan? Jag har köpt samma digitala piano som jag hade i min etta hemma i Sverige. Mycket är IKEA och välbekant. Kylskåpet (som efter finbesöket blev välfyllt och plugged-in igen) innehåller lika lite mat och lika mycket cava som södertiden. Åh, ni är några fina vänner som jag tänker på när jag tänker på våra bubbelförfester på Götgatan 96. Men jag har definitivt mer färg på prylarna här. Och så en tv, äntligen.

 

Jobbet rullar på. Mycket är sig likt som hemma eftersom det är samma bolag och roll för min del. Och på tal om det, kanske är det dags att skriva någon disclaimer i stil med att allt på denna blogg är mina personliga åsikter och inte min arbetsgivares. De betalar mig inte för detta och ska heller inte få nån kred för mina åsikter. Hehe. Men hur som helst, arbetsmiljön är som väntat tuffare här i NY/USA. Mer hierarki, mindre frihet under ansvar, osv. Allt enligt mina förväntningar. Inte helt lätt att gå från landet med VÄRLDENS BÄSTA ARBETSMILJÖ till big corporate america liksom. Nåja, jag är väldigt tacksam över möjligheten och utmaningen, men vill påminna er hemma att uppskatta den svenska arbetsmiljön. Engelskan börjar väl få lite fart, även om jag är chockad över hur långsamt jag pratade i början, stakade mig och hur mycket jag bröt.

 

Och PTn som jag nämnt tidigare, han som tyckte att det alltid fanns potential att tighta upp sig, lät till slut övertala mig om att signa upp mig, mot att jag fick typ några extralektioner. Jag är fortfarande rätt envis och tycker inte mig behöva en PT, men sist nämnde han hur han jobbade specifikt med body shaping och hur han minsann skulle få kroppsdelar (vilka får ni gissa själva) att magiskt nog motverka gravitationen och på något sätt lyfta sig… Det återstår att se vem som vinner, PT vs. Newton. Men med alla jäkla benböj jag gjort och kommer göra gör det mig inget om min PT lyckas förkasta gravitationslagen som jag lagt ett antal fysiktimmar på. Nu börjar 30Rock (och det kommer även mina grannar att märka… moahahaha). Ska ladda upp denna text under det långa och många reklampauserna som i princip består av: 1. Reklam för onyttig mat 2. Reklam för nyttig mat 3. Reklam för medicin för de som föll för nummer 1 allt för många gånger. 4. Lawsuitreklam för de som trodde att 1 var 2 och/eller tog 3 och fick biverkningar. Halva medicinreklamen består i sin tur av alla gånger när du iNTE ska ta medicinen.

 

Kramar!!! I miss you all och jag hoppar alltid högst när Robyn spelas ute.

 

Hej och tack alla cheerleaders i Sverige som stöttade mig igen mina två veckor av hemlängtan med ramsor som sträckte sig allt ifrån ”bita va fan skärp dig” till ”vi är alla kvar här, kom hem när du vill”. Det hjälpte och nu är jag inne i NY-hjulet. Med ett antal IKEA-besök, finbesök från Charlie och pågående wordfeudmatcher mot några av er börjar jag känna ett lugn av att vara här, hör och häpna. Jag gillar tanken på att allt pågår i högt tempo, liv och puls, bara man går utanför dörren. Och konstigt nog får det inte mig att känna att jag behöver delta i hetsen, den är ju här när jag behöver den liksom. Does it make sense? I Sverige brukade jag bekymra mig om att jag aldrig hade några hemmakvällar själv, alltid var det något på gång. Men här kan jag i lugn och ro dra mig hem en vardag (och här är verkligen alla dagar fredag), trygg i tanken på att jag förmodligen inte missat något som inte finns att hitta dagen efter. Så vem vet, jag kanske lyckas med några experiment som jag gett mig på:

 

Experiment ett: book club. Som att 6 timmars tidsskillnad skulle innebär att jag skulle ha 6 timmar fler i NY än STHLM. Vi får väl se hur det går. Böcker är som fullkorn. Säkert nyttigt. Men när snabbsockret dator/tv/iphone ligger och lurar är det svårt att tänka GI.

 

Experiment två: gå på gym. När jag gick till lokala gymmet och pratade med en PT som ba ”jag vill att mina klienter kommer hit minst 4 ggr i veckan” så insåg jag ganska snabbt att ärlighet varar längst, även på gymmet. Jag svarade direkt ”that´s not gonna happen. I know myself”. Så skönt att bli äldre och trygg i sina brister. Han gav sig inte utan försökte övertyga mig om att han ville ”jobba ihop” med mig. Jag tänker bara att det är dyrt? Jag ba: ”i dont need to lose weight, i am good” i sann lagom är bäst-anda och gav honom mått och vikt. Han ba: ”you can always tighten up”.

 

Experiment tre: denna blogg. Jag inser att intervallen mellan inläggen blir längre och längre, men låt mig försöka lova once a month åtminstone. Ni är några trogna vänner som påminner mig om att skriva, så tack.

 

Men book club alltså, det känns så new york. En ny kompis till mig, Emily, är lite mysmoster. Bor i Brooklyn och gillar att sticka, laga mat och läsa. Perfekt att balansera upp Manhattan-tempot med. Så vem vet, jag kanske lyckas avsluta boken trots allt. Vi läser nu Room, av Emma Donoghue. Kulturellt så har jag bockat av ett biobesök (Take Shelter, skrämmande och tänkvärd), en art gallery tour i East Village och Soho (funkar så att man googlar art gallery och ritar upp sin egen lilla tour), ett par comedy club-kvällar (mamma, alla mina timmar framför sit-com-tv som barn finally paid off!), en Rap-show om evolution och mamma mia-musikalen.

 

Rap-showen bestod av en kille som knöt evolutionen och evolutionspsykologi till Rap-kulturen och samhällsklasser. Han visade på den starka korrelationen mellan stora inkomstskillnader och andel mord/invånare i ett land. Norden scorade bra, USA stack ut riktigt illa. Och tesen var som följer, bare with me:

 

I bostadsområden som är fattiga/utsatta har tjejer och killar låg life expectancy, orsaken till en del ont. Tjejerna tänker inte att ”nä jag ska vänta på att bli gravid tills jag är 38 och får min phd”. I dessa områden är tonårsgraviditet hög. Killarna i sin tur, och väldigt specifikt mellan åldrarna 14 och 25ish, vill tävla, konkurrera och visa sin styrka allt för att locka tjejerna. Men i utsatta områden finns inte balla fotbollslag eller bra skolor där killarna kan få visa vad de går för. Därmed tar de till våld i större utsträckning, och mer våld/mord ju större inkomstklyftor.

 

Och så gick vi över till påfåglar. Ju mer fina fjädrar en hane har desto fler honor får han. Men mer fjädrar gör det tyngre för honom att fly undan fara. Men det blir en statussymbol i sig. Och detta likställdes med hur rapartister visar sin status med blingbling som hänger väldigt synligt i ett budskap om att ”I´ve made it och jag har mitt crew som skyddar mig, varför jag kan bära tunga smycken”. Detta budskap knöts ihop med att hur som haver är vi alla från Afrika, homosexualitet är genetiskt (homotjejen ärver egenskaper som lockar tjejer, och det från sin pappa medan homokillen ärver egenskaper som lockar andra killar från sin mamma). Det hela avslutades lite märkligt med att vända på fokuset, från att mest handlat om mäns agerande, till att lägga alla makt och ansvar på kvinnor. Artisten menade: förstår ni kvinnor att männen håller på som de gör för att få ER uppmärksamhet? Don´t sleep with mean people, då kommer världen räddas, var uppmaningen till kvinnorna... Any comment?

 

MEN, allt man hör ska man ta med en nypa salt och peppar. Speciellt när någon försöker sälja JayZ/Kanye-biljetter för halva priset utanför Madison Square Garden. Jag lärde mig en streetläxa för 700 spänn, pengar som gick till nån snubbe, förmodligen från ett utsatt område, i inkomstklyftornas land US of A.

Man är inte hemma först man har skaffat en tekanna. Så jag köpte en häromdagen. Fast bara en enda tekopp av någon anledning. Kanske av den att man i NY tydligen inte hänger hemma hos varandra särskilt mycket. Så gott folk, här blir det inget ”älskling nu måste vi inreda så andra säger wow”.

 

Bostadsadressen är däremot fortfarande viktig. Och på tal om bostadsområde – jag var ju här en vecka i våras och valde ut en lgh i west village, något jag verkligen inte ångrar. Ni som känner mig bäst vet ju att jag in princip inte förflyttade mig utanför södermalm såvida inte någon, som t ex mitt jobb, betalade mig. Och det kommer nog gälla här också – jag behöver och vill typ inte ta mig härifrån.

 

Min lägenhet är mindre än vad jag mindes den som. Men den funkar, är rätt fräsch och ligger bra till. Trots det fick jag hemlängtan från och till förra veckan – jag längtade efter nyrenoverade Stockholm. Min bed bud-hypokondri urartade tidigt i morse och tanken på kackerlackor, och gud förbjude – möss, kan jag inte ens hantera. (Jag har bott i London en sommar och minns hur Antisimex gick in i vår lägenhet med rymddräkt så bb-hypokondri ligger nära till hands).

 

Häromdagen tänkte jag: Nej, nu har jag sett NY. Jag fattar grejen. Cool stad, mkt som händer, yada yada. Nu vill jag hem och skaffa familj. Och bo nyrenoverat. Varför gör jag det här? Alla jag älskar bor i Sverige…”. Men så whatsappade Freddy en screen shot på sin väderapp över stockholm, där jag traskade hem i 24 graders värme kl åtta på kvällen. Jag borde vilja vara här, eller hur?

 

If I won the lottery

 

Onboarding i new jersey är lika kul som det låter. Jag och Trek tog bussen ut tillsammans bland massa nya kollegor. Diversity here we come! Asiater, afroamerikaner, afrikaner, middle east och några vitvita. Jag var lite spänd på att höra högretorik vid tidpunkten för den personliga presentation. Vi skulle säga vårt namn, grupptillhörighet och sedan fortsätta på några fördefinierade ”If I…”-påståenden. En afroamerikansk tjej valde ”If I would meet a celibrity”… ”It would be Oprah Winfrey”. De flesta andra valde ”If I won the lottery”… men så följt av… ”I would probably not be here tomorrow”. Kul. Några valde att specificera vad de annars skulle gjort om de hade pengar: starta universitet, starta dansskola, bli en konstnär… Är detta the american dream? Så klart var det en man som istället valde slutfrasen…”then I would still be here tomorrow”. Hela gruppen gemensamt ba: awww!

 

Lunchen blev macaroni and cheese och sen var det dags att åka hem. Ännu en varm dag som jag i för sig tillbringade med att försöka byta ett av låsen på min dörr själv. Varför själv? Jo, jag mindes hur mäklaren sa ”du borde byta lås. Du kan ju be någon av dina manliga vänner hjälpa dig, det är inte så svårt”. Resultatet blev halvdant men det berodde på dörren. Jag valde ändå att belöna mig själv med ett par Converse. Sen en Bud när jag väl kommit hem.

 

Med detta sagt så saknar jag er, och några av er väldigt mycket! Nu ska jag sova med bed bugsen, imaginary ones eller real. Det lär visa sig snart.

 

I got my mind set on you

It's gonna take time

A whole lotta precious time

It's gonna take patience and time

To do it right

 

In transit

Tiden är inne och termometern visar rekordresfeber som hållit i sig när jag nu sitter på London Heathrow och njuter av en soy-laaatte avec un croissant. Mina händer är indränkta i doften från min halvtrasiga parfymflaska, en liten olycka som förvisso resulterade i några trevliga repliker med säkerhetsdamen som undrade vad det var för parfym. Och trevliga stunder med säkerhetspersonalen är inget man slösar bort numera. ARN-LHR-JFK-resan gick till att läsa min nya guidebok ”New York” som jag fått i present. Det kändes liksom passande på alla sätt och vis. De två andra intressanta presentböckerna ”Khomeini” och ”Kokain” får åka hit senare, när jag väl är inne i landet, så att säga. Det känds liksom säkrast så. Hade jag ändå försökt ta med alla dessa böcker skulle jag behövt varva dem med en Holy Bible, och jag hittade ingen hemma (vilket faktiskt är konstigare än vad det låter, jag är uppväxt med biblar, nya testamenten och psalmböcker – och se hur det gick för mig…)

 

Smile! - you're on border control camera

När jag står i kön och väntar på att få visa upp mitt visuminnehållande pass vars existens jag bekräftat typ sjuttio gånger under resan får jag ett sms från min kollega som dagen innan också flyttat till NYC. Han berättar att han fick sitta i ett litet förhör (trots sitt amerikanska pass men pga sitt namn). Så jag började yoga-andas för att hitta lugnet. Framför mig stod Charlotte Perrelli eskorterad av två vackra blonda svenska män. Det hjälpte faktiskt.

Väl framme vid kontrollen går jag fram till gubben i lådan, tar ett djupt andetag och käckt önskar honom en ”Good afternoon, sir” och lämnar ifrån mig passet. Han stirrar på mig. Stoneface.  I det som kände som fem sekunder stirrar han på mig. Sen säger han slemmigt något i stil med ”Wow, what a face/smile”. Jag svarar ”Oh thanks, even after 7 hours flight”. Han ber mig titta i kameran och ”ge honom samma leende som han fick nyss”. Jag stelnar till och han vägrar ta kort. ”No, that’s not the smile”. Jag vantrivs något så enormt, tänker på den långa rad av människor som väntar i kön bakom mig och på att jag ska sätta ett leende som behagar lilla gubben. Jag fejkskrattar till och han blir nöjd och tar ett kort. Och DÄR är jag förbi US Custom and Border Control (som på 3 skyltar i kön stoltserar med sin ”pledge to treat you with courtesy, dignity, and respect”). Tack för det!

 

NYC och paparazzi-besök

Nu sitter jag på det som förmodligen kommer bli min lokala Starbucks (jippi, denna har fina brickwalls!). Feeling good av Nina Simone spelas. Jag funderar på om min jet lag verkligen är borta. Igår var ändå lite utöver det vanliga. Väl framme i the city när jag ska få mina nycklar av en kompis som bott i min lgh berättar han att det råkat ske en ”incident” i min lägenhet, att han blivit misshandlad av sitt tjej (och just då ser jag hans blåtira) och att jag inte ska svara frågor från eventuella paparazzi och journalister utanför min port. Han ba: you can read about it, it's on google. Så jag googlade:

http://www.dailymail.co.uk/news/article-2044492/Ex-governor-David-Patersons-stepdaughter-Ashley-Dennis-charged-assault.html

(längre ner på sidan ser ni också min port. Hm…)

Jag reagerade väl som vem som helst som precis landat, jetlaggad, från pyttelilla Sverige och som blir varnad för paparazzis. Hoppas inte detta blir en stor grej i media – det finns ju en risk då det är ett komplicerat fall. Hon: ung, kvinna, svart, politikerdotter – han: lite äldre, man, vit.

Nu är min soy-laaattey slut. The Stonewall Inn ligger oslumpmässigt nära så jag ska nog promenera förbi för att säga Hej. Och Tack.