nytimes

Hej och tack alla cheerleaders i Sverige som stöttade mig igen mina två veckor av hemlängtan med ramsor som sträckte sig allt ifrån ”bita va fan skärp dig” till ”vi är alla kvar här, kom hem när du vill”. Det hjälpte och nu är jag inne i NY-hjulet. Med ett antal IKEA-besök, finbesök från Charlie och pågående wordfeudmatcher mot några av er börjar jag känna ett lugn av att vara här, hör och häpna. Jag gillar tanken på att allt pågår i högt tempo, liv och puls, bara man går utanför dörren. Och konstigt nog får det inte mig att känna att jag behöver delta i hetsen, den är ju här när jag behöver den liksom. Does it make sense? I Sverige brukade jag bekymra mig om att jag aldrig hade några hemmakvällar själv, alltid var det något på gång. Men här kan jag i lugn och ro dra mig hem en vardag (och här är verkligen alla dagar fredag), trygg i tanken på att jag förmodligen inte missat något som inte finns att hitta dagen efter. Så vem vet, jag kanske lyckas med några experiment som jag gett mig på:

 

Experiment ett: book club. Som att 6 timmars tidsskillnad skulle innebär att jag skulle ha 6 timmar fler i NY än STHLM. Vi får väl se hur det går. Böcker är som fullkorn. Säkert nyttigt. Men när snabbsockret dator/tv/iphone ligger och lurar är det svårt att tänka GI.

 

Experiment två: gå på gym. När jag gick till lokala gymmet och pratade med en PT som ba ”jag vill att mina klienter kommer hit minst 4 ggr i veckan” så insåg jag ganska snabbt att ärlighet varar längst, även på gymmet. Jag svarade direkt ”that´s not gonna happen. I know myself”. Så skönt att bli äldre och trygg i sina brister. Han gav sig inte utan försökte övertyga mig om att han ville ”jobba ihop” med mig. Jag tänker bara att det är dyrt? Jag ba: ”i dont need to lose weight, i am good” i sann lagom är bäst-anda och gav honom mått och vikt. Han ba: ”you can always tighten up”.

 

Experiment tre: denna blogg. Jag inser att intervallen mellan inläggen blir längre och längre, men låt mig försöka lova once a month åtminstone. Ni är några trogna vänner som påminner mig om att skriva, så tack.

 

Men book club alltså, det känns så new york. En ny kompis till mig, Emily, är lite mysmoster. Bor i Brooklyn och gillar att sticka, laga mat och läsa. Perfekt att balansera upp Manhattan-tempot med. Så vem vet, jag kanske lyckas avsluta boken trots allt. Vi läser nu Room, av Emma Donoghue. Kulturellt så har jag bockat av ett biobesök (Take Shelter, skrämmande och tänkvärd), en art gallery tour i East Village och Soho (funkar så att man googlar art gallery och ritar upp sin egen lilla tour), ett par comedy club-kvällar (mamma, alla mina timmar framför sit-com-tv som barn finally paid off!), en Rap-show om evolution och mamma mia-musikalen.

 

Rap-showen bestod av en kille som knöt evolutionen och evolutionspsykologi till Rap-kulturen och samhällsklasser. Han visade på den starka korrelationen mellan stora inkomstskillnader och andel mord/invånare i ett land. Norden scorade bra, USA stack ut riktigt illa. Och tesen var som följer, bare with me:

 

I bostadsområden som är fattiga/utsatta har tjejer och killar låg life expectancy, orsaken till en del ont. Tjejerna tänker inte att ”nä jag ska vänta på att bli gravid tills jag är 38 och får min phd”. I dessa områden är tonårsgraviditet hög. Killarna i sin tur, och väldigt specifikt mellan åldrarna 14 och 25ish, vill tävla, konkurrera och visa sin styrka allt för att locka tjejerna. Men i utsatta områden finns inte balla fotbollslag eller bra skolor där killarna kan få visa vad de går för. Därmed tar de till våld i större utsträckning, och mer våld/mord ju större inkomstklyftor.

 

Och så gick vi över till påfåglar. Ju mer fina fjädrar en hane har desto fler honor får han. Men mer fjädrar gör det tyngre för honom att fly undan fara. Men det blir en statussymbol i sig. Och detta likställdes med hur rapartister visar sin status med blingbling som hänger väldigt synligt i ett budskap om att ”I´ve made it och jag har mitt crew som skyddar mig, varför jag kan bära tunga smycken”. Detta budskap knöts ihop med att hur som haver är vi alla från Afrika, homosexualitet är genetiskt (homotjejen ärver egenskaper som lockar tjejer, och det från sin pappa medan homokillen ärver egenskaper som lockar andra killar från sin mamma). Det hela avslutades lite märkligt med att vända på fokuset, från att mest handlat om mäns agerande, till att lägga alla makt och ansvar på kvinnor. Artisten menade: förstår ni kvinnor att männen håller på som de gör för att få ER uppmärksamhet? Don´t sleep with mean people, då kommer världen räddas, var uppmaningen till kvinnorna... Any comment?

 

MEN, allt man hör ska man ta med en nypa salt och peppar. Speciellt när någon försöker sälja JayZ/Kanye-biljetter för halva priset utanför Madison Square Garden. Jag lärde mig en streetläxa för 700 spänn, pengar som gick till nån snubbe, förmodligen från ett utsatt område, i inkomstklyftornas land US of A.