PT vs. Newton
First and foremost, att skriva minst ett stycke i månaden på denna blogg blir härmed mitt nyårslöfte. Kanske ganska lamt löfte, med tanke på att det nog är mitt enda. Eller skriver man ända? Oh my god, jag tappar svenskan… Det var som på mellanstadiet när man fick lära sig skillnaden på verk och värk. Och att man inte särskriver på svenska. Jag som brukade döma särskrivare (puh, work rättade från dömma men jag erkänner)… Jag avslutar detta stycke nu.
Ok, så vad har hänt sen sist? Jag har fått ett social security number och ÄR någon här. Min lägenhet har ordnat upp sig och blivit så mycket större än första dagen jag klev in i den. Märkligt, men den rymde verkligen fiiinbesöket som jag fick av min mamma och bror över jul och nyår. Trodde de skulle få cellskräck men det visade sig fungera fab! Det är en lustig känsla att helt plötsligt få bygga upp sitt liv igen. För att beröra ämnet ytligt kan jag hålla mig till lägenheten. Hur likt är den Götgatan? Jag har köpt samma digitala piano som jag hade i min etta hemma i Sverige. Mycket är IKEA och välbekant. Kylskåpet (som efter finbesöket blev välfyllt och plugged-in igen) innehåller lika lite mat och lika mycket cava som södertiden. Åh, ni är några fina vänner som jag tänker på när jag tänker på våra bubbelförfester på Götgatan 96. Men jag har definitivt mer färg på prylarna här. Och så en tv, äntligen.
Jobbet rullar på. Mycket är sig likt som hemma eftersom det är samma bolag och roll för min del. Och på tal om det, kanske är det dags att skriva någon disclaimer i stil med att allt på denna blogg är mina personliga åsikter och inte min arbetsgivares. De betalar mig inte för detta och ska heller inte få nån kred för mina åsikter. Hehe. Men hur som helst, arbetsmiljön är som väntat tuffare här i NY/USA. Mer hierarki, mindre frihet under ansvar, osv. Allt enligt mina förväntningar. Inte helt lätt att gå från landet med VÄRLDENS BÄSTA ARBETSMILJÖ till big corporate america liksom. Nåja, jag är väldigt tacksam över möjligheten och utmaningen, men vill påminna er hemma att uppskatta den svenska arbetsmiljön. Engelskan börjar väl få lite fart, även om jag är chockad över hur långsamt jag pratade i början, stakade mig och hur mycket jag bröt.
Och PTn som jag nämnt tidigare, han som tyckte att det alltid fanns potential att tighta upp sig, lät till slut övertala mig om att signa upp mig, mot att jag fick typ några extralektioner. Jag är fortfarande rätt envis och tycker inte mig behöva en PT, men sist nämnde han hur han jobbade specifikt med body shaping och hur han minsann skulle få kroppsdelar (vilka får ni gissa själva) att magiskt nog motverka gravitationen och på något sätt lyfta sig… Det återstår att se vem som vinner, PT vs. Newton. Men med alla jäkla benböj jag gjort och kommer göra gör det mig inget om min PT lyckas förkasta gravitationslagen som jag lagt ett antal fysiktimmar på. Nu börjar 30Rock (och det kommer även mina grannar att märka… moahahaha). Ska ladda upp denna text under det långa och många reklampauserna som i princip består av: 1. Reklam för onyttig mat 2. Reklam för nyttig mat 3. Reklam för medicin för de som föll för nummer 1 allt för många gånger. 4. Lawsuitreklam för de som trodde att 1 var 2 och/eller tog 3 och fick biverkningar. Halva medicinreklamen består i sin tur av alla gånger när du iNTE ska ta medicinen.
Kramar!!! I miss you all och jag hoppar alltid högst när Robyn spelas ute.
