nytimes

I got my mind set on you

It's gonna take time

A whole lotta precious time

It's gonna take patience and time

To do it right

In transit

Tiden är inne och termometern visar rekordresfeber som hållit i sig när jag nu sitter på London Heathrow och njuter av en soy-laaatte avec un croissant. Mina händer är indränkta i doften från min halvtrasiga parfymflaska, en liten olycka som förvisso resulterade i några trevliga repliker med säkerhetsdamen som undrade vad det var för parfym. Och trevliga stunder med säkerhetspersonalen är inget man slösar bort numera. ARN-LHR-JFK-resan gick till att läsa min nya guidebok ”New York” som jag fått i present. Det kändes liksom passande på alla sätt och vis. De två andra intressanta presentböckerna ”Khomeini” och ”Kokain” får åka hit senare, när jag väl är inne i landet, så att säga. Det känds liksom säkrast så. Hade jag ändå försökt ta med alla dessa böcker skulle jag behövt varva dem med en Holy Bible, och jag hittade ingen hemma (vilket faktiskt är konstigare än vad det låter, jag är uppväxt med biblar, nya testamenten och psalmböcker – och se hur det gick för mig…)

Smile! - you're on border control camera

När jag står i kön och väntar på att få visa upp mitt visuminnehållande pass vars existens jag bekräftat typ sjuttio gånger under resan får jag ett sms från min kollega som dagen innan också flyttat till NYC. Han berättar att han fick sitta i ett litet förhör (trots sitt amerikanska pass men pga sitt namn). Så jag började yoga-andas för att hitta lugnet. Framför mig stod Charlotte Perrelli eskorterad av två vackra blonda svenska män. Det hjälpte faktiskt.

Väl framme vid kontrollen går jag fram till gubben i lådan, tar ett djupt andetag och käckt önskar honom en ”Good afternoon, sir” och lämnar ifrån mig passet. Han stirrar på mig. Stoneface.  I det som kände som fem sekunder stirrar han på mig. Sen säger han slemmigt något i stil med ”Wow, what a face/smile”. Jag svarar ”Oh thanks, even after 7 hours flight”. Han ber mig titta i kameran och ”ge honom samma leende som han fick nyss”. Jag stelnar till och han vägrar ta kort. ”No, that’s not the smile”. Jag vantrivs något så enormt, tänker på den långa rad av människor som väntar i kön bakom mig och på att jag ska sätta ett leende som behagar lilla gubben. Jag fejkskrattar till och han blir nöjd och tar ett kort. Och DÄR är jag förbi US Custom and Border Control (som på 3 skyltar i kön stoltserar med sin ”pledge to treat you with courtesy, dignity, and respect”). Tack för det!

NYC och paparazzi-besök

Nu sitter jag på det som förmodligen kommer bli min lokala Starbucks (jippi, denna har fina brickwalls!). Feeling good av Nina Simone spelas. Jag funderar på om min jet lag verkligen är borta. Igår var ändå lite utöver det vanliga. Väl framme i the city när jag ska få mina nycklar av en kompis som bott i min lgh berättar han att det råkat ske en ”incident” i min lägenhet, att han blivit misshandlad av sitt tjej (och just då ser jag hans blåtira) och att jag inte ska svara frågor från eventuella paparazzi och journalister utanför min port. Han ba: you can read about it, it's on google. Så jag googlade:

http://www.dailymail.co.uk/news/article-2044492/Ex-governor-David-Patersons-stepdaughter-Ashley-Dennis-charged-assault.html

(längre ner på sidan ser ni också min port. Hm…)

Jag reagerade väl som vem som helst som precis landat, jetlaggad, från pyttelilla Sverige och som blir varnad för paparazzis. Hoppas inte detta blir en stor grej i media – det finns ju en risk då det är ett komplicerat fall. Hon: ung, kvinna, svart, politikerdotter – han: lite äldre, man, vit.