nytimes

Man är inte hemma först man har skaffat en tekanna. Så jag köpte en häromdagen. Fast bara en enda tekopp av någon anledning. Kanske av den att man i NY tydligen inte hänger hemma hos varandra särskilt mycket. Så gott folk, här blir det inget ”älskling nu måste vi inreda så andra säger wow”.

Bostadsadressen är däremot fortfarande viktig. Och på tal om bostadsområde – jag var ju här en vecka i våras och valde ut en lgh i west village, något jag verkligen inte ångrar. Ni som känner mig bäst vet ju att jag in princip inte förflyttade mig utanför södermalm såvida inte någon, som t ex mitt jobb, betalade mig. Och det kommer nog gälla här också – jag behöver och vill typ inte ta mig härifrån.

Min lägenhet är mindre än vad jag mindes den som. Men den funkar, är rätt fräsch och ligger bra till. Trots det fick jag hemlängtan från och till förra veckan – jag längtade efter nyrenoverade Stockholm. Min bed bud-hypokondri urartade tidigt i morse och tanken på kackerlackor, och gud förbjude – möss, kan jag inte ens hantera. (Jag har bott i London en sommar och minns hur Antisimex gick in i vår lägenhet med rymddräkt så bb-hypokondri ligger nära till hands).

Häromdagen tänkte jag: Nej, nu har jag sett NY. Jag fattar grejen. Cool stad, mkt som händer, yada yada. Nu vill jag hem och skaffa familj. Och bo nyrenoverat. Varför gör jag det här? Alla jag älskar bor i Sverige…”. Men så whatsappade Freddy en screen shot på sin väderapp över stockholm, där jag traskade hem i 24 graders värme kl åtta på kvällen. Jag borde vilja vara här, eller hur?

If I won the lottery

Onboarding i new jersey är lika kul som det låter. Jag och Trek tog bussen ut tillsammans bland massa nya kollegor. Diversity here we come! Asiater, afroamerikaner, afrikaner, middle east och några vitvita. Jag var lite spänd på att höra högretorik vid tidpunkten för den personliga presentation. Vi skulle säga vårt namn, grupptillhörighet och sedan fortsätta på några fördefinierade ”If I…”-påståenden. En afroamerikansk tjej valde ”If I would meet a celibrity”… ”It would be Oprah Winfrey”. De flesta andra valde ”If I won the lottery”… men så följt av… ”I would probably not be here tomorrow”. Kul. Några valde att specificera vad de annars skulle gjort om de hade pengar: starta universitet, starta dansskola, bli en konstnär… Är detta the american dream? Så klart var det en man som istället valde slutfrasen…”then I would still be here tomorrow”. Hela gruppen gemensamt ba: awww!

Lunchen blev macaroni and cheese och sen var det dags att åka hem. Ännu en varm dag som jag i för sig tillbringade med att försöka byta ett av låsen på min dörr själv. Varför själv? Jo, jag mindes hur mäklaren sa ”du borde byta lås. Du kan ju be någon av dina manliga vänner hjälpa dig, det är inte så svårt”. Resultatet blev halvdant men det berodde på dörren. Jag valde ändå att belöna mig själv med ett par Converse. Sen en Bud när jag väl kommit hem.

Med detta sagt så saknar jag er, och några av er väldigt mycket! Nu ska jag sova med bed bugsen, imaginary ones eller real. Det lär visa sig snart.

I got my mind set on you

It's gonna take time

A whole lotta precious time

It's gonna take patience and time

To do it right

In transit

Tiden är inne och termometern visar rekordresfeber som hållit i sig när jag nu sitter på London Heathrow och njuter av en soy-laaatte avec un croissant. Mina händer är indränkta i doften från min halvtrasiga parfymflaska, en liten olycka som förvisso resulterade i några trevliga repliker med säkerhetsdamen som undrade vad det var för parfym. Och trevliga stunder med säkerhetspersonalen är inget man slösar bort numera. ARN-LHR-JFK-resan gick till att läsa min nya guidebok ”New York” som jag fått i present. Det kändes liksom passande på alla sätt och vis. De två andra intressanta presentböckerna ”Khomeini” och ”Kokain” får åka hit senare, när jag väl är inne i landet, så att säga. Det känds liksom säkrast så. Hade jag ändå försökt ta med alla dessa böcker skulle jag behövt varva dem med en Holy Bible, och jag hittade ingen hemma (vilket faktiskt är konstigare än vad det låter, jag är uppväxt med biblar, nya testamenten och psalmböcker – och se hur det gick för mig…)

Smile! - you're on border control camera

När jag står i kön och väntar på att få visa upp mitt visuminnehållande pass vars existens jag bekräftat typ sjuttio gånger under resan får jag ett sms från min kollega som dagen innan också flyttat till NYC. Han berättar att han fick sitta i ett litet förhör (trots sitt amerikanska pass men pga sitt namn). Så jag började yoga-andas för att hitta lugnet. Framför mig stod Charlotte Perrelli eskorterad av två vackra blonda svenska män. Det hjälpte faktiskt.

Väl framme vid kontrollen går jag fram till gubben i lådan, tar ett djupt andetag och käckt önskar honom en ”Good afternoon, sir” och lämnar ifrån mig passet. Han stirrar på mig. Stoneface.  I det som kände som fem sekunder stirrar han på mig. Sen säger han slemmigt något i stil med ”Wow, what a face/smile”. Jag svarar ”Oh thanks, even after 7 hours flight”. Han ber mig titta i kameran och ”ge honom samma leende som han fick nyss”. Jag stelnar till och han vägrar ta kort. ”No, that’s not the smile”. Jag vantrivs något så enormt, tänker på den långa rad av människor som väntar i kön bakom mig och på att jag ska sätta ett leende som behagar lilla gubben. Jag fejkskrattar till och han blir nöjd och tar ett kort. Och DÄR är jag förbi US Custom and Border Control (som på 3 skyltar i kön stoltserar med sin ”pledge to treat you with courtesy, dignity, and respect”). Tack för det!

NYC och paparazzi-besök

Nu sitter jag på det som förmodligen kommer bli min lokala Starbucks (jippi, denna har fina brickwalls!). Feeling good av Nina Simone spelas. Jag funderar på om min jet lag verkligen är borta. Igår var ändå lite utöver det vanliga. Väl framme i the city när jag ska få mina nycklar av en kompis som bott i min lgh berättar han att det råkat ske en ”incident” i min lägenhet, att han blivit misshandlad av sitt tjej (och just då ser jag hans blåtira) och att jag inte ska svara frågor från eventuella paparazzi och journalister utanför min port. Han ba: you can read about it, it's on google. Så jag googlade:

http://www.dailymail.co.uk/news/article-2044492/Ex-governor-David-Patersons-stepdaughter-Ashley-Dennis-charged-assault.html

(längre ner på sidan ser ni också min port. Hm…)

Jag reagerade väl som vem som helst som precis landat, jetlaggad, från pyttelilla Sverige och som blir varnad för paparazzis. Hoppas inte detta blir en stor grej i media – det finns ju en risk då det är ett komplicerat fall. Hon: ung, kvinna, svart, politikerdotter – han: lite äldre, man, vit.